”Bläckhjärta” av Cornelia Funke

”Bläckhjärta” är en såndär bok som jag kunnat namnet på i vad som känts som evig tid. Vilket det givetvis inte är eftersom boken är utgiven 2004 här i Sverige. Jag är förvånad att jag aldrig tidigare läst den då jag som ung älskade fantasyböcker särskilt mycket. Det känns som om att jag antingen borde ha valt ut den själv, eller ha fått den i julklapp av min mormor eller min mamma. De har båda alltid frågat efter bra böcker åt mig i den lilla bokhandeln här i närheten. Men det har inte hänt. Och min vän Edvina har längre haft alla tre i serien i sin bokhylla. Och för några dagar sedan tittade jag på den och tänkte att jag faktiskt ville läsa den. Så jag gjorde det.

Meggie är en tolvårig flicka som lever ensam med sin pappa Mo. Han är bokbindare och de båda delar en odödlig kärlek till böcker. Men en natt står en ärrad främling utanför deras hus, och hans besök kommer att förändra Meggies liv för alltid. Det visar sig att Mo har en hemlighet: En gåva som ger förklaring till vem främlingen och den fruktade Capricorn är, varför han gömmer en bok för Meggie och varför hennes mamma inte finns hos dem.

Oavsett bokälskare ej så finns det något i denna bok som ingen kan charmas av: Förkärleken till böcker. Hur författaren beskriver böckers värde och äventyren inom dem får mig att vilja läsa och äga alla böcker i världen. Både Mo och Meggie avgudar som sagt skrivkonsten, men även en tredje karaktär förstärker kärleken. Meggies mammas faster Elinor är en boksamlande eremit med ett hetsigt humör som har ett så fantastiskt bibliotek att det kliar i fingrarna. Elinor är också en av mina favoritkaraktärer. Hennes först ganska osympatiska sida visar snart hennes varma hjärta och jag kan inget annat än älska henne. Speciellt när hon lägger sin mest ilskna sida till.

Sen jag läste fortsättningen på min barndoms favoritbok ”Skämmerskans dotter” har jag verkligen förstått att ungdomsböcker är underskattade. De blir lätt avvisade bara för att de i första hand är riktade mot en yngre målgrupp. Men bara för att en bok är mer lättläst än somliga, betyder det inte att den är ytlig. Dessutom tar det sin tid att plöga igenom ”Bläckhjärta”, vilket – ja – förvånade mig. Och boken saknar verkligen inte djup. Cornelia Funke lyckas verkligen engagera och skapa de mest intressanta karaktärer. Förutom Elinor är Capricorns mest okända underhuggare Basta verkligen anmärkningsvärd. Även om jag självklart vill att Meggie och de andra ska lyckas undkomma honom och hans kniv, önskar jag honom verkligen inte död. Hans karaktär är på något sätt otroligt rörande. Hans vidskeplighet och rädsla gör att man bara vill att han ska finna sig själv i allt sitt mörker.

Även om ”Bläckhjärta” trots sin hyllningar kanske inte kommer att fortsätta läsas av vuxna världen över, så tror jag säkert att den kommer att göra det av den målgrupp den kommersiellt är riktad mot. För ja den är fängslande, och jag ska definitivt läsa fortsättningen.

Emelie Eriksson
9e augusti 2010