”Nattönskningen” av Anne B. Ragde

Det var min mamma som började läsa norska Anne B. Ragdes böcker och starkt rekommenderade Berlinerpopplarna för min del. Jag har påbörjat läsningen av den, men i samma veva började jag söka på vad hon mer gjort än det jag redan kände till. En bok som alldeles snart skulle komma ut var ”Nattönskningen”. Baksidan tilltalade mig med sitt sätt att verka handla om en kvinna vars liv är härligt flashigt med fart och fläkt, även om det under ytan inte är helt perfekt. Boken var inte helt och hållet som jag tänkt mig, men det gjorde den inte mycket mindre läsvärd.

Ingunn är en 38-årig kvinna. En välbetald musikjournalist i Trondheim. En singel med stor aptit på män. Hennes längsta förhållande varade i elva månader, och precis som i alla andra förhållanden så var det hon som gjorde slut. Rädslan för tvåsamheten och att männen ska tröttna får henne att gå tillbaka till sin tryggare ensamhet.
     Men i och med att hon närmar sig 39 så mår hon inte riktigt lika bra som hon brukar. Vilket leder till att hon får för sig att bli en sundare människa. Hon köper ett par gåstavar och i spåret träffar hon på en man och hans sjuåriga dotter, där mannen inte är så lätt att glömma som hon kanske velat.

Det som jag inte förväntade mig när jag började läsa var att det var så mycket ”tankeroman”. Det är egentligen ganska lite handling. Nog går halva boken innan det börjar hända något, allt innan är relationer Ingunn tidigare haft. Män hon träffat flyktigt eller bekantat sig med en längre tid. Det gör att man som läsare får en väldigt tydlig bild av hennes rädsla och tydliga svaghet. Men däremot saknar jag hela tiden en förklaring till det. Vem var hon som ung, hur är hennes familjeförhållanden? Inget sådant tas upp, bortsett från historien om när hon förlorade oskulden (som inte tycks svara så mycket på dessa frågor).

Men trots det är det en trevlig bok. Ingen nagelbitare direkt, utan den lunkar på med en hel del svart humor. Ragde är väl berättande i tänkardelarna, men hon har ett språk som inte helt tilltalar mig i dialogen. Det är nämligen bara vad som sägs som skrivs ut, sällan hur de säger det vilket för mig ger ett kyligare och plattare intryck av karaktärerna. Men det har aldrig stört min mamma och nödvändigtvis inte särskilt många andra läsare heller.

Trots sitt kanske lite avklippta slut, så tycker jag väldigt mycket om det. Ingunn har en väldigt underlig relation till Coldplay som först uppenbarar sig där på absolut bästa sätt. Mer än så kan jag väl inte säga. Men det gjorde mig lite tårögd. Och sådant är alltid obetalbart i böcker, om ni frågar mig.

Emelie Eriksson
6e juni 2011

Annonser
Det här inlägget postades i Drama, Humor, Kärlek och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s