London calling


Man säger ju att tid är pengar och eftersom både jag och Edvina jobbar på hårt på att bli miljonärer har vi outtalat satt detta fritidsprojekt på hyllan.
Kanske inte.

Jag kan bara tala för mig själv men jag har gjort och prioriterat annat. Jobbat i Sälen, haft sommarlov, jobbat lite till och nu på söndag flyttar jag till Berkhamsted utanför London. Hur som helst har jag knappt läst böcker och läser man inte är det svårt att skriva suveräna bokrecensioner (eller försök till det i alla fall). Vi får väl se när jag blir aktiv igen.

MEN jag har något att säga i alla fall. Jag tipsar, eller föreslår snarare, att ni besöker min nya prioritering på internet. Min hemsida (blogg vill jag ogärna kalla det) och allra mest min podcast. På hemsidan uppdaterar jag om Englandsvistelsen och länkar direkt till podden, som har samma namn och ligger på podomatic.com . Jag kommer definitivt snacka lite böcker ibland.
http://kultiveradochbelevad.wordpress.com/ heter sidan!

En sak kan jag i alla fall peta in som är bokrelaterad. Den fantastiska Simona Ahrnstedts senaste bok Betvingade ska ni absolut läsa. Och om ni inte läst Överenskommelser gör ni er själva en tjänst och läser den också! Blir ni inte övertalade så se på Efter tio imorgon kl tio (nehe?), där hon ska vara med i Malous bokklubb. Jag har svårt att tro att det kan bli annat än bra och intressant. Eftersom hon är Sveriges enda romanceförfattare har jag en aning om att det kan bli frågor om 50 shades of Grey/50 nyanser av honom men vi får väl se.

I övrigt: Ta hand om er! Under tiden ska jag bli grym på engelska och gå på så många musikaler jag bara kan.

Emelie Eriksson
20e november 2012

Publicerat i Om bokevolution | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kafka på stranden – Haruki Murakami

När jag har läst färdigt så vet jag intre riktigt vad det är jag har läst, men jag är alldeles säker på att det var fantastiskt. Konstiga saker händer gång på gång men de beskrivs så lugnt och odramatiskt att de blir självklara. Varför skulle det inte kunna falla ett fint regn över en plats i Japan, ens om dropparna var fisk.

Det är inte den första Murakami-bok jag läser, jag är fast i det lugna berättandet om livet, som hela tiden spelar hans karaktärer omvälvande spratt. Jag tycker att jag hela tiden lär mig något när jag plöjer kapitel efter kapitel men jag kan inte sätta fingret på vad, jag vet att jag gillade boken men kan inte heller sätta fingret på varför, jag vet knappt vad jag ska säga om boken när någon frågar, jag vet inte vilka ord jag ska använda när jag ska skriva om den här, en Murakami-roman måste helt enkelt upplevas av var och en för annars tror jag inte att man kan förstå. Sedan kan det alldeles säkert vara så att någon läser den och inte alls tycker att den var så märkvärdig som jag här uttrycker att den är, men de är det för mig dessa japanska mystiska böcker.

Kafka Tamura rymmer hemifrån, pojken som kallas kråkan är hans följeslagare och påhejare. Nakata är en gammal man som kan tala med katter och Hoshino är en ungkarl som kör lastbil. Kafka stöter aldrig på de två andra men deras historier sammanflätas då de alla tre anländer till samma stad, till samma bibliotek. Ingen av dem vet vart de ska men de känner på sig att när de är framme så kommer de veta att de har kommit rätt. Det träder också fram en handfull andra karaktärer som alla är älskvärda eller så avskyvärda att min mage knöt sig i obehag.

De som fattar, fattar är allt jag kan skriva, läs en Murakami och ingången kanske öppnar sig!

Publicerat i Drama, Erotik, Fantasy, Kärlek, Spänning, Teböcker | Lämna en kommentar

”Berts dagbok” av Anders Jacobsson och Sören Olsson

Ett Sune-fan har jag varit så länge jag kan minnas. Det började med att familjen var på någon solsemester och att jag bara tog en bok som fanns i bokhyllan, bara för att. Den boken, ”Plugghästen Sune”, visade sig vara väldigt bra. Och rolig. Sen dess har jag läst nästan alla Sune-böcker.
Men Bert har jag inte varit så uppdaterad kring. Killarna i min närhet på mellanstadiet läste dom böckerna och min bror hade lämnat efter sig en hel hög i bokhyllan. Jag provade försiktigt ”Bert Babyface” en gång men gav nog upp redan efter en sida. Däremot så gillade jag serien. Den första kontakt jag fick med böckerna var ”Bert och bacillerna” i form av ljudbok som jag aldrig hörde klart. Och det var länge sedan, men jag mindes att det var kul. Så när jag snubblade över ”Berts dagbok” som ljudbok på bibblan kunde jag inte låta bli att låna den. Kunde den vara rolig?

Bert Ljung, eller Treb Walker som är hans täcknamn, skriver dagbok. Bert Ljung är KILLE och gör det mest förbjudna och otänkbara en kille kan göra. Men han gör det ändå, i en blå dödskallebok. Han är tolv år och skriver om sina vardagligheter: och förstås tjejer. Om fina Rebecka. Men hur ska han få henne på fall? Och hur ska han slippa skolans jobbigaste kille – Klimpen?

För att kunna ge sig hän åt dessa böcker och faktiskt uppskatta dem så måste man nog ha en speciell egenskapen. Egenskapen att släppa på sina sociala oskrivna regler, strunta i att detta är för barn. Tycka det är kul ändå. För det är jävligt kul. Otroligt barnsligt, men inte på det omogna och okontrollerade sättet. Jag skrattar högt otroligt många gånger. Ibland fnissar jag och himlar med ögonen. Och lika många gånger undrar jag hur de kommer på alla skämt. För det är genialiskt fantasifullt, i all sin enkelhet.

Även om man inte själv har ett intresse av Bert så är det fortfarande, efter alla dessa år, den perfekta presenten till killar OCH tjejer i de yngre åldrarna – man kan väl inte räkna med att intresset finns i de äldre. Lika varmt rekommenderar jag fortsättningarna, jag har även lyssnat på bok 2 (Bert och Brorsorna). Och i ljudboksformat i högsta grad. Anders Jacobsson ger böckerna liv, och förmodligen ännu roligare med sina klockrena rösttolkningar. Karaktären Klimpen behöver inte ens säga något kul för att få mig skratta, och Berts nya mörka ”mansröst” efter att han rökt sin första cigarett (och alltså blivit man) är för mig oförglömligt. Så ta er tid att vara ett barn och låt er skratta åt denna härliga fånighet till bok.

Emelie Eriksson
7e november 2011 

Publicerat i Barn, Feel good, Humor, Kärlek, Ungdom | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Nattönskningen” av Anne B. Ragde

Det var min mamma som började läsa norska Anne B. Ragdes böcker och starkt rekommenderade Berlinerpopplarna för min del. Jag har påbörjat läsningen av den, men i samma veva började jag söka på vad hon mer gjort än det jag redan kände till. En bok som alldeles snart skulle komma ut var ”Nattönskningen”. Baksidan tilltalade mig med sitt sätt att verka handla om en kvinna vars liv är härligt flashigt med fart och fläkt, även om det under ytan inte är helt perfekt. Boken var inte helt och hållet som jag tänkt mig, men det gjorde den inte mycket mindre läsvärd.

Ingunn är en 38-årig kvinna. En välbetald musikjournalist i Trondheim. En singel med stor aptit på män. Hennes längsta förhållande varade i elva månader, och precis som i alla andra förhållanden så var det hon som gjorde slut. Rädslan för tvåsamheten och att männen ska tröttna får henne att gå tillbaka till sin tryggare ensamhet.
     Men i och med att hon närmar sig 39 så mår hon inte riktigt lika bra som hon brukar. Vilket leder till att hon får för sig att bli en sundare människa. Hon köper ett par gåstavar och i spåret träffar hon på en man och hans sjuåriga dotter, där mannen inte är så lätt att glömma som hon kanske velat.

Det som jag inte förväntade mig när jag började läsa var att det var så mycket ”tankeroman”. Det är egentligen ganska lite handling. Nog går halva boken innan det börjar hända något, allt innan är relationer Ingunn tidigare haft. Män hon träffat flyktigt eller bekantat sig med en längre tid. Det gör att man som läsare får en väldigt tydlig bild av hennes rädsla och tydliga svaghet. Men däremot saknar jag hela tiden en förklaring till det. Vem var hon som ung, hur är hennes familjeförhållanden? Inget sådant tas upp, bortsett från historien om när hon förlorade oskulden (som inte tycks svara så mycket på dessa frågor).

Men trots det är det en trevlig bok. Ingen nagelbitare direkt, utan den lunkar på med en hel del svart humor. Ragde är väl berättande i tänkardelarna, men hon har ett språk som inte helt tilltalar mig i dialogen. Det är nämligen bara vad som sägs som skrivs ut, sällan hur de säger det vilket för mig ger ett kyligare och plattare intryck av karaktärerna. Men det har aldrig stört min mamma och nödvändigtvis inte särskilt många andra läsare heller.

Trots sitt kanske lite avklippta slut, så tycker jag väldigt mycket om det. Ingunn har en väldigt underlig relation till Coldplay som först uppenbarar sig där på absolut bästa sätt. Mer än så kan jag väl inte säga. Men det gjorde mig lite tårögd. Och sådant är alltid obetalbart i böcker, om ni frågar mig.

Emelie Eriksson
6e juni 2011

Publicerat i Drama, Humor, Kärlek | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Mitt nya jag” av Sophie Kinsella

Om det är något jag älskar så är det att gå runt på bibblan, leta efter en bok men samtidigt stöta på massa nya titlar. Jag tar upp böcker, läser vissa baksidor där få verkar intressanta. Vissa av dessa intressanta tar jag med mig hem. ”Mitt nya jag” av Sophie Kinsella var just en sådan bok. Jag tänkte provläsa lite. Men jag sögs in i den. Jag kunde inte sluta läsa och vilket har stulit sömn från mig de senaste nätterna. Men det var den värd.

Året är 2004. Lexi Smart är en tjugofyra-årig tjej med sneda tänder och en opålitlig dryg pojkvän. Hon fick ingen bonus, hennes mamma gör henne vansinnig och hennes pappa har nyss dött. Hon ska på pappans begravning och dagen innan är hon ute och dricker banandrinkar och väntar på pojkvännen som aldrig dyker upp.
     Nästa dag vaknar hon upp på ett sjukhus och året är 2007. Efter en bilolycka har hon fått en minnesförlust och har ingen aning om vad hon gjort de senaste tre åren. Hon är en välbetald chef med raka vita tänder, perfekt kropp, vackert hår och är gift med den snyggaste mannen hon sett, som dessutom är romantisk och miljonär. Trots panik och förvirring känns det som om hon vunnit på lotto, men snart visar det sig att allt kanske inte är så perfekt som det först verkade.

Ja, den har en lite fånig baksidetext (inte den ovan). Den svenska titeln är oerhört dålig. Framsidan nästan ännu värre då omslagstjejen har överdrivet mycket mascara och dessutom en töntig min som jag antar ska matcha historien men inte alls gör det. Men den är underbar. Jag ÄLSKAR den. Kanske inte helt från början till slut, men det är alltid vad du känner mot slutet som räknas. Baksidan envisas att nämna en grej som det tog lite för lång tid för historien att berätta. Vilket givetvis inte är författarens fel. Men med den vetskapen blir man bara irriterad på att man aldrig får informationen. För mig är det lite som om historien aldrig riktigt tar fart förrän den har frigjort sig från vad som står på baksidan. Du läser boken för att de som står där verkar bra, men frågan är om det är intressant och läsvärt efteråt. Själva konflikten. Och det är definitivt den här boken.

Under första delen så handlade det delvis lite om obehagskänslor. Situationen Lexi är i är verkligen fruktansvärd. Och hon kan inte riktigt hantera den så bra eftersom, ja, hon är den hon är 2004. Men hon är en underbar hjältinna med en stor portion humor som levereras rakt in i hjärtat.  Tillsammans med tragedi och lite sorg. Själv fick jag också en någon form av ny uppfattning rikemanslivet. Inte för att något i boken motsäger något jag tidigare känt, men… Ja, Lexi placeras ju bara in i det där livet och det ger nya vinklar.

Det är väldigt svårt att skriva en recension när det absolut bästa är något jag inte kan berätta om utan att spoila allt sammans. Men jag kan säga så mycket som att jag sitter och kvider av spänning och längtan och mot slutet är jag alldeles tårögd för att det är så fint. Jag skulle stortjuta om jag inte suttit på gotlandsfärjan och läst. Men de blanka ögonen kan ingen ta ifrån mig. Den sista delen av boken är ljuvlig. Fast man kanske måste vara en fåntratt också. För det är en bok för romantiker. Utan tvekan.

Emelie Eriksson
14e april 2011

Publicerat i Chicklit, Feel good, Humor, Kärlek, Teböcker | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Hollywoodfruar” av Jackie Collins

Jag gick nog i åttan när mamma föreslog att jag skulle läsa den här. Min mamma står för mycket av det bra jag har läst här i livet. Och så lär det nog fortsätta tills jag har plöjt igenom hela hennes bokhylla.
Benämningen ”tantsnusk” stötte jag på från andra genom ”Hollywoodfruar”. Först frågade jag mig vad det var, sedan undrade jag bara varför och idag, för denna recension, kollade jag upp ordet. Tydligen uppkom det i och med 80-talets publicering av en sorts kärleksromaner, där ”Hollywoodfruar” kan stå för den mesta av äran (den utkom 1983). I dessa förekommer ingående skildringar av sexuella akter med en omfattande ickesexuella handling (som ofta var fartfylld), och böckerna lästes främst av kvinnor. Alltsammans stämmer in på ”Hollywoodfruar”, men jag tycker helt ärligt att begreppet ”tantsnusk” låter ganska diskriminerande och föredrar nog den andra beteckningen jag nu hittat: FLN (flärd – lidelse – njutning).

”Hollywoodfruar” utspelar sig främst i Beverly hills. Det är en stor skara karaktärer man får följa. Alltifrån den ilskne avdankande superstjärnan Ross, hans fru Elaine, Buddy som försöker klättra uppåt på stjärnstegen men som tillfälligt arbetar som manshora, hans nyblivna oskuldsfulla fru Angel till poliskommissarien Leon och en mördare på rymmen. Medan alla ytliga intriger, plastikoperationer och kärleksaffärer pågår som förr verkar en mördare ha ett nytt mål, och pulsen kommer att höjas ytterligare.

I början hade jag väldigt svårt att minnas vilken karaktär som var vilken, som det brukar vara för mig i multiplotthistorier. Men snart lär man sig och då går det hela på räls. Men fenomenet med just dessa historier kvarstår förstås ändå: Nämligen det att man skaffar sig favoriter. I en ”vanlig” berättelse som kretsar kring en huvudperson så lägger man ju själv all fokus på denne, men i detta fall så blir man ibland besviken när det skrivs om någon man tycker är mindre intressant och kanske t o m ”skumläser” det kapitlet. Men ju längre man kommer i denna historia desto viktigare blir varje karaktär och tillslut är alla så invävda i varandra att det inte spelar någon roll. Alla har en viktig del i historien att göra.

Något som också är mycket fascinerande enligt mig är att trots att det är en bok med otroligt mycket sex så blir den tillslut nagelbitande spännande med mycket som kommer fram i ljuset. Jag skulle aldrig vilja kalla den ”djup” men den är betydligt mer än bara yta. Det är inte en bok som bara är skriven för de erotiska delarnas skull. Allt är snyggt ihopvävt och i slutändan är det deckarhistorien som lämnar det starkaste avtrycket.

Det var rätt många år sedan jag läste den här och är väl inte säker på om jag skulle gilla den lika mycket idag som då. Det är knappast en bok för alla men om man vill ha något hyfsat lättsmält och spännande och inte har något emot mycket erotik är denna nog att rekommendera. Kanske är det typisk ”semesterläsning”?

Emelie Eriksson
7e april 2011

Publicerat i Deckare, Erotik, Kärlek, Spänning | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar