”Beröringen” av Colleen McCullough

Jag hade tittat på den några gånger där den stod i bokhyllan, boken ”Beröringen”. Det lät vackert tyckte jag. Det var ett vackert ord. Framsidan var prydd av en flicka med ett gammaldagsutseende och alla färger skiftade i orange. Och enligt baksidan utspelade sig historien i Australien. Hm, tänkte jag och la boken i någon form av ”ska läsa någon gång”-hög. Förra veckan frågade jag min mor om det var något att läsa. Åh ja, svarade hon, den är väldigt bra. Mycket sorglig. Det avgjorde saken.

Det är historien om 16åriga Elizabeth som är bosatt i Skottland men måste lämna hemlandet för att gifta sig med sin rike kusin Alexander och flytta till Australien. Historien sträcker sig över flera generationer, där Elizabeth är kärnan. Jag får följa allt som rör familjen. De barn som föds, komplikationerna vid graviditeterna, Alexanders älskarinna och andra problem, glädjeämnen och tragedier inom äktenskapet och deras liv tillsammans.

Det är en ganska mäktig i historia. Mäktig som i storslagen, men även mäktig som en såndär stor chokladkaka som du lätt blir för mätt på. Men jag är för intresserad av att höra fortsättningen för att bli mätt. Fast ibland vill jag med tankekraft driva historien framåt. Det känns som att det går långsamt, men samtidigt är den historia utan den klassiska dramatiska kurvan. Alltså med ”point of no return” och ”insikt” etc. Vi får bara följa den här familjen och allt vad den innebär.
Men det tar lång tid att plöja igenom boken. Några dagar efter ”Beröringen” läste jag ”Vår bästa tid” av Penny Vincenzi och det var anmärkningsvärt hur mycket fortare det gick trots att de var ungefär lika tjocka. ”Vår bästa tid” avslutade jag på ett par dagar, medan denna tog mig fem.

Men oavsett hur långsam den är så går det inte att komma ifrån att det är en rörande historia. Man får starka känslor för alla karaktärer – om det så gäller medlidande, kärlek eller ilska. Och ja, jag gråter i slutet. Väldigt mycket faktiskt. För då kommer den slutliga (ultimata, för ett blödigt format) försoningen.

I den sista tredjedelen av boken upplever jag plötsligt att jag inte får kontakt med historiens hjältinna. Någonstans måste hon ha börjat gestaltats utifrån. Även om Elizabeth har blivit en kall människor så måste det ju finnas viss tankerörelse och funderingar över sig själv inne i henne, och jag skulle ha velat höra om dem.

Det är ändå en härlig bok som jag känner att jag fått ut något av att läsa. Det är en fin historia, och den skildrar även dåtidens New South Wales, som skulle bli Australien (eller, det var Australien men kallades New South Wales av britterna). Den lyfter fram bland annat guldruschen, invandringen och även rasismen mot kineserna som också bosatt sig i landet. Något annat som McCullough skildrar är jämställdheten på den tiden – och hon gör det med stil. En av de kvinnliga karaktärerna börjar på universitet, vilket inte var socialt accepterat. Det var inte heller något de manliga studenterna tänkte tolerera, men de blir ägda så att de sjunger om det. Girlpower i slutet av 1800-talet – det gillar jag.

Detta är en läsvärd bok men riktigt bra och några sämre sidor. Det är bara det att jag ibland inte kan låta bli att undra om Colleen McCullough inte hade kunnat få in lite mer driv – och kanske en mindre övergripande berättelse.

Emelie Eriksson
9e augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Historia, Kärlek, Samhällsfrågor och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Beröringen” av Colleen McCullough

  1. Lotta - hyllan skriver:

    Den här gillade när jag läste den, men lite småseg var den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s