”Grabben i graven bredvid” av Katarina Mazetti

När filmen kom ut 2002 var det en massa snack om den bland de vuxna omkring mig. Det tog ett tag innan jag såg den, men då tyckte jag att den var bra. Det tycker jag fortfarande. Och jag har fått för mig att jag ville läsa boken också. Jag tänkte att den säkert var urmysig. Så jag lånade den på bibblan i förrgår.

”Grabben i graven bredvid” handlar om två ensamma människor i 30års åldern. Bibliotekarien Desirée, en barnlös änka som känner den biologiska klockan ticka, och bonden Benny som efter sin mammas död lever ett alltmer skitigt liv men som också längtar efter någon. De träffas på kyrkogården och inleder en passionerad affär. Men av deras många olikheter och mål i livet gör att problem uppstår, och frågan är om de verkligen kan ha en framtid tillsammans.

När man sett en film och ska läsa boken, eller läst en bok och ska filmen, så sker alltid det oundvikliga: Man börjar jämföra. Vilket är dumt, då det är två helt olika medier med olika berättartekniker. Det som är bra när man sett filmen först och sen ska läsa boken, är att man inte kan anklaga boken för något. Jag surar inte när olikheter dyker upp utan bara hänger på. Visst finns det skillnader från filmen, men i allmänhet så är både bok och film i detta fall mycket lika. Filmen har verkligen varit smart och bara ändrat det som varit ”nödvändigt”.

Redan på första sidan ler jag. Desirée sitter på kyrkogården och irriterar sig på sin döde mans gravsten. ”Det är en liten sober natursten med bara hans namn på, ”Örjan Wallin” i stram text. Enkel, för att inte säga övertydlig, precis som han själv var. Han valde den själv också, lämnade anvisningar i Fonus vita arkiv.
     Bara en sådan sak. Jag menar, han var ju inte ens sjuk.”
Hela boken genomsyras av denna ganska sarkastiska humor. Mycket självironi, men också med självinsikt då karaktärerna själva inser att så fort ämnet blir allvarligt börjar de skämta om saken.

Det är fantastiskt lättläst. Samma kväll jag läst den läser jag i någon timme och är nästan halvvägs. Även om boken är småtrevlig och får mig att le passerar den ganska obemärkt. Jag tror det beror mycket på det faktum att lite sker ”just nu” i historien. Ofta berättar karkaktärerna vad som hänt, och då plöjer de igenom saken ganska fort. Scener där det kunde bli ganska smärtsamt för läsaren, svischar snabbt förbi vilket gör att man aldrig riktigt känner någon oro för karaktärerna.

Om man någon dag har lite för mycket i huvudet är det säkert väldigt trevligt att sätta sig med denna historia. Visst hade jag det trevligt, men jag var för koncentrerad: Vilket fick mig att upptäcka vad jag saknade. Jag förvånas över att det blev en sådan bästsäljare, men är glad för det: Annars hade jag väl aldrig ha fått njuta av den härliga filmen!

Emelie Eriksson
29 augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Feel good, Humor, Kärlek och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Grabben i graven bredvid” av Katarina Mazetti

  1. florence skriver:

    hej!kan du skriva till mig vad är det för skillnaden mellan boken och filmen??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s