”Den trettonde historien” av Diane Setterfield

Gästbloggare: ”Jag har alltid varit en bokläsare; jag har läst i alla skeden i livet och det har aldrig hänt att läsningen inte har varit min största glädje. Och ändå kan jag inte låtsas att den läsning jag har ägnat mig åt i vuxen ålder kan mäta sig med vad jag läste som barn i fråga om det intryck den har gjort på min själ. Jag tror fortfarande på berättelser. Jag glömmer fortfarande mig själv när jag befinner mig mitt i en bok. Ändå är det inte detsamma. Böcker är för mig det viktigaste, det måste sägas; vad jag inte kan glömma är att det fanns en tid då de var på samma gång banalare och väsentligare än så. När jag var barn var böckerna allt. Och därför finns det alltid inom mig en nostalgisk längtan efter den förlorade glädjen över böcker. Det är en längtan som man inte förväntar sig att någonsin få stillad.”

 

Så filosoferar huvudpersonen Margaret, och jag tror många (så även jag) skriver under på att precis så är det. Varje gång man hittar en ny författare så hoppas man på något speciellt, en äkta läsupplevelse, men det är väldigt sällan man når ända dit, dit man så ofta nådde som barn eller tonåring. Ofta tror man att gjort det och lever i tron att man just läst en verkligt bra bok, tills man stöter på en riktigt bra bok och inser att allt man läst den senaste tiden faktiskt inte var så bra som man ville få det till att vara. Den trettonde historien är precis en sådan utsökt förtrollande unik bok och läsupplevelse, som får mycket att blekna i jämförelse.

 

Huvudpersonen i den här berättelsen heter alltså Margaret. Hon arbetar i sin fars antikvariat när hon en dag får ett brev från den bästsäljande författarinnan Vida Winter som vill att Margaret ska skriva hennes biografi. Vida Winter är en legend. Hon har skrivit 56 böcker på lika många år och har sålt fler böcker än bibeln. Hon är också känd för att hitta på historier om sig själv och sin bakgrund, och ingen vet därför särskilt mycket om henne. Nu vill Vida Winter berätta sanningen om sitt liv, men hur kommer det sig att hon vill berätta den för just Margaret? Margaret tar efter viss tvekan på sig uppdraget och flyttar hem till författarinnan. Vida berättar sin historia som handlar om familjen Angelfield och tvillingdöttrarna Emmeline och Adeline, en fängslande berättelse med mörka familjehemligheter. Men är den sann?

 

Även fast det är en nyskriven roman som utspelar sig i nutid, så får man ändå känslan av att läsa en gammal klassiker. Tankarna går till Jane Eyre, Svindlande höjder, systrarna Brontë och Daphne du Maurier, men trots beröringspunkterna så känns det samtidigt nyskapande och fräscht. Historien är så snyggt uppbyggd, språket är vackert, det finns mystik, dramatik, och jag blir alldeles lycklig och fullständigt golvad. Det går rakt in i hjärtat och träffar rätt. En underbar bok som ni måste läsa!  

Om gästbloggaren: Lotta jobbar på dagarna på en webbyrå och på kvällarna läser hon böcker. Hon bokbloggar på ihyllan.se och det var så bokevolution fann henne. Vilket fin blogg! tänktes det, och vi kontaktade Lotta i fråga om att gästblogga här hos oss. Som tur var ville hon det!