”I pinjeträdens skugga” av Rosamunde Pilcher

Efter att ha läst ”Snäcksamlarna” av Rosamunde Pilcher visste jag att jag ville läsa mer. Min mamma har en hel hög av hennes böcker, så det var förstås lite svårt att bestämma sig för vilken det skulle bli. Så jag tog den tunnaste. ”Då kommer jag snart kunna börja på ännu en” tänkte jag. (Och så blev det ju.) Med funderingar och förväntningar började jag läsa ”I pinjeträdens skugga” (org. titel ”Sleeping tiger”). Var ”Snäcksamlarna” hennes ensamma mästerverk, eller skulle det visa sig att jag funnit en liten skattkammare i och med denna författare?

Selina är en ung kvinna i London som snart ska gifta sig. Relationen med mannen är av det mindre romantiska slaget, utan handlar mer om trygghet och plikt från båda hållen. Men ingen av dem ser något fel i det. Fästmannen förstår däremot inte Selinas längtar efter hennes far – den far som hon aldrig haft. Och när han ger henne en bok upptäcker hon att författaren är mycket lik den man var vältummade kort hon bär med sig. Så spontant och utan någons tillåtelse far hon innan bröllopet ut till den spanska ön San Antonio i Medelhavet.

Alla böcker av Rosamunde Pilcher som jag har läst har utspelat sig mestadels i Storbrittannien, och ofta i Skottland eller Cornwall. Men det gör inte denna. Förvånande nog så fångar hon medelhavsmiljön minst lika bra som den brittiska. Jag kan riktigt känna havsbrisen, doften från pinjeträden (fast jag inte vet hur de luktar) och se de vackra husen med människorna som bor i dem.
Trots brist på brittisk inramning så lyckas ändå Pilcher få med några av sina favoritdetaljer. Oengagerade bröllop och komplicerad fadersrelation är två av dem.

Även om denna lilla pärla inte når upp till ”Snäcksamlarna”-nivå så är den enda en av mina favoriter. Denna och ”Midvinter”. Bakom sin vackra titel döljer sig en lättsam och otroligt gullig och mysig historia som du vill stanna i länge. Jag tycker också att hon lyckas väldigt bra med hjältinnan. Selina är en naiv ung kvinna, vilket ibland kan vara något frustrerande, men hon skildrar henne med värme och på sådant sätt att man inte kan låta bli att tycka om henne.

Detta är en väldigt läsvärd liten historia som trots sin enkelthet verkligen engagerar. Och min längtan efter oliv- och pinjeträd i medelhavet har aldrig varit större.

Emelie Eriksson
10e augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Feel good, Kärlek, Teböcker och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s