Vill ni se ett inlägg om skillnaderna i filmen/boken Grabben i graven bredvid?

Hej alla läsare, vänner, förbipasserande och bokälskare!
Först kanske jag (även om jag tror Edvina skulle säga samma) ska be om ursäkt för det otroligt dåliga flödet här. Men som jag skrev vid nyår så finns inte bloggen för någon annan än min egens skull. Jag kan garantera att lusten för detta finns där men de flesta vet nog hur mycket skolarbete det är terminen innan studenten. Och just där befinner jag mig just nu.

Men det är inte det jag ville säga, nu när jag bryter lagen om endast recensioner här på Bokevolution. Nej det är en liten fråga till er läsare. Jag har nämligen lagt märke till att många ofta hamnar här genom att de sökt på något som ”grabben i graven bredvid jämförelser film”. Jag är väl medveten om att jag fick en fråga om att nämna dessa i den recensionen, och jag gjorde faktiskt en lista på likheter och skillnader – som plötsligt försvann. Jag blev irriterad, la ner det för stunden och plötsligt hade massa månader gått. Men frågan är nu om det finns någon endaste liten själ som skulle uppskatta ett sådant inlägg. För om det finns det går jag med glädje ner till mitt bibliotek och lånar om boken för att fräscha upp minnet. Jag kommer inte ihåg allt såhär på rak arm. Så om du finns: skrik till!

PS. Det är aldrig för sent att göra det heller, om den intresserade skulle se det här om fem månader eller så.

Emelie Eriksson
6e april 2011

Publicerat i Om bokevolution | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

”Skynda att älska” av Alex Schulman

Jag, min bästis och hennes mamma sitter i deras vardagsrum och kommer av någon anledning in på äldre pappor. Något jag själv spekulerat mycket kring, men aldrig riktigt funnit några svar. Speciellt nu de senaste åren tycker jag att media har exploderat av framgångsrika äldre män som skaffat yngre kvinnor och fått barn med dem. Och de berättar om hur mycket de älskar barnen och att det inte är svårare utan snarare enklare att vara sextio än trettio. Och det ifrågasätter jag inte, men jag undrar vad som händer sen – det kommer inte fram i media vad som händer när barnet är femton och pappa sjuttiosju. När barnet är tjugo och pappa är död.
     Min bästis mamma började i denna diskussion prata om en bok av Alex Schulman hon läst som handlade om just det. Efter några meningar om detta gick hon iväg och kom sedan tillbaka med ”Skynda att älska” som hon tryckte i min hand. ”Du kan få den av mig”.

1974 gifter den kända tvproducenten Allan Schulman sig med journalisten Lisette. De får tillsammans barnen Calle, Niklas och Alex – Alex född 1976. Allan är då 57 år gammal, hans fru 25. Alex har många minnen av sina bortgångne far, men som han genom åren valt att inte tänka på i rädslan att bryta ihop. Men i och med boken har han valt att minnas. Han berättar om den idylliska barndomen i torpet, om hur han återbesöker det som vuxen och om hur pappan allt mer åldras. Om kärleken och sorgen.

Det är en väldigt rörande historia. Jag är oftast mer förtjust i böcker med handlingar och röd tråd, och annars mer traditionella självbiografier. Men med denna bok går jag in med en annan vinkel. Jag vill få inblick i det här, och det är just vad boken är – en inblick i Alex Schulmans relation till sin döde far.

Tempot är ganska långsamt, men inget är utdraget och det är ingen episod man kan kalla seg – oavsett om man är intresserad eller inte. Alex lämnar heller inget ute. Inget är romantiserat även om han är helt ärlig med det faktum att han alltid varit oerhört partisk när det gäller sin far.

Det enda jag egentligen saknar är främst två saker som är ganska utelämnade. Jag skulle vilja veta mer om de halvsyskon Alex har från pappans tidigare äktenskap. De nämns nästintill inte, och jag undrar vilka de egentligen är. Någon slags relation måste finnas. Det andra är hur föräldrarna träffades – vad var tankarna om hans ålder, vad såg folk utifrån på saken?
     Men båda dessa saker beror på varför jag främst valde att läsa boken. Jag ville veta allt i spektret över hur det är att han en äldre pappa, och hur det är att vara en. Och ”Skynda att älska” är faktiskt ingen avhandling. Det är en kärleksrelation nedknåpad, som jag dessutom tror att Alex själv försökt försona sig med i skrivandet. Det handlar inte om vad läsaren ska få ut av det. Och eftersom de flesta böcker faktiskt fungerar så, så är detta kanske en trevlig omväxling.

Emelie Eriksson
17e februari 2011

Publicerat i Kärlek, Självbiografi | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Smuts” av Katarina Wennstam

När man går i skolan blir man då och då påtvingad vissa böcker i olika ämnen. Jag har alltid haft otroligt svårt för att läsa skönlitteratur när man ”måste”, oavsett om jag egentligen vill läsa boken eller inte. Ofta resulterar det i att jag aldrig blir klar (vilket konstigt nog aldrig syns i mina betyg, kan jag ärligt säga).
Men ibland så händer det något. Trots att den där lilla stressfaktorn ligger i bakgrunden så sugs jag ner i en av de där böckerna. Läslusten blir stor och jag läser ut fortare än jag behöver. Precis detta hände med Katarina Wennstams ”Smuts”.

Jonas Wahl är den framgångsrike advokaten som har allt. En vacker fru, två underbara barn, pengarna och karriären. När chansen han väntat på kommer, att kommentera en rättegång i TV, tvekar han inte. Det är en bordellmamma och hennes underhuggare som blivit åtalade under kategorin prostitution och trafficking. Men i takt med att rättegången pågår rasar också den perfekta familjefasaden. Frun Rebecca känner på sig att något är fruktansvärt fel, vad gör egentligen Jonas alla de kvällar han säger att han jobbar över?

”Spänningsroman” står det tydligt på omslaget. När jag läser det så tänker jag först och främst på deckare, även om jag utgår från att boken inte riktigt är det. Samtidigt tror jag att det är rättegången som ska stå i fokus. Men det gör den inte. Boken är en perfekt balans mellan det juridiska, de som är inblandade i den biten, och det känslomässiga i familjen. Jag älskar hur Wennstam går ner i flera karaktärer utan att förlora fokus från kärnkaraktärerna. Vi har åklagaren, den okända sexköparen och den jämställdhetskämpande reportern utöver familjemedlemmarna.

Något jag också älskar är att det alltid är något man inte vet. Det finns alltid något som ligger och skaver, snart kan något explodera, och ibland vet man inte vad. Sen är jag också förälskad i sättet hon aldrig riktigt tar ställning. Det är i alla fall hur jag upplever det. Det är massa olika vinklar och hon låter läsaren helt och hållet bestämma vad den ska tycka om det här.

Däremot så kan jag inte säga att det här är en bok för alla. Den har ett bra driv, men har man svårt för allt juridiskt är det kanske ingen höjdare. Och är man sugen på något lättsamt är väl knappast denna nedåtgående spiral något för en. Men annars otroligt läsvärd berättelse.

Emelie Eriksson
28e januari 2011

Publicerat i Samhällsfrågor, Spänning | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

”Från vaggan till deadline” av Robert Gustafsson

Redan första gången jag hörde talas om att Robert Gustafsson skulle släppa en självbiografi väcktes intresset. Jag är visserligen inget inbitet fan, men jag gillar verkligen det han gör och dessutom personen han visar upp i intervjusammanhang. Och så gillar jag självbiografier. Men de finns de inte allt för många av om de personer jag gillar. Det ekar tomt från bland andra Grace Kellys sida. Så det var en självklarhet att jag skulle läsa Robert Gustafssons när den kom ut.

Robert Gustafsson har fått stämpeln på sig att vara ”Sveriges roligaste man”. En titel han precis som många anser är en aning fånig – då man faktiskt inte kan vara roligaste, smaken är ju som baken. Men faktumet återstår ändå att han är en av Sveriges mest populära komiker och personer. Han har underhållit genom Björnes magasin, Killinggänget, dansbandet Rolandz och med alla sina imitationer och karaktärer. Men bakom alla de där karaktärerna döljer sig en pedant arbetsnarkoman och hypokondriker som inte riktigt vet vem han är, en man som tampats med bland annat dödsångest, otrohet, sömnsvårigheter och broderns sjukdom och död. Det är en komplex människa bakom alla skämten, en människa många fått nys om i intervjuer men som aldrig trätt fram fullt framtill nu.

Det kluriga med självbiografier är att de nog inte riktigt är gjorda för att recensera, om nu någon bok skulle vara det. Det finns inte mycket mer att klaga på än sättet den är skriven, struktur och stil. Det vore en aning idiotiskt att säga ”jag gillade inte handlingen”. Sen kan det ju i för sig vara så, men man kan knappast klaga på att en människa inte levt ett liv som faller en i smaken. Och annars så brukar nog människor välja att läsa självbiografier där de på ett eller annat sätt är intresserad av personen ifråga, och oftast brukar man inte hata den. Jag har läst den här boken för att jag älskar Robert Gustafsson, för att jag är intresserad av honom som person. Så därför blir det svårt för mig att ge en ordentligt ”recension”. För ja, stilen, språket och strukturen är felfri. Så vad ska jag då säga?

Jo, jag kan faktiskt utgå från något Robert själv har sagt i samband med självbiografin. Han har påpekat att om han skulle göra det här så skulle han göra det ordentligt, inte lämna något ute. Och det har han inte heller gjort. För självklart är det många som gör det. ”Nej, det där passar sig inte” ”Nej, gud, vad ska alla tänka om mig då?”. Det finns en stor uppriktighet i boken som går rakt innanför huden. Han berättar om bland annat hypokondrin och ångesten, och mest beundransvärt är otroheten. För just den delen är särskilt smutsig, om man nu ska tänka kvällstidningar och skvaller. Att han har mått dåligt resulterar nog mest i sympati, om något.

Jag har sett ett stort antal intervjuer med denna fascinerande man och har ett flertal gånger fått höra om alla problemen. Så därför är det inget i boken som förvånar eller förfärar av de ”tyngre” bitarna. Och jag tror att de nog kan hjälpa och ge många mycket. Insikter om inte annat.
     Men man ska inte tro att detta är världens ångesthistoria. Nej, karriären med dess toppar och dalar är givetvis med. Hela boken i sig är gräsligt underhållande på hans egna träffsäkra vis, oavsett vad som beskrivs. Nödvändigtvis inte roande historier, utan all läsning ger sitt. Men när det kommer till just den biten så kryllar den av många härliga anekdoter. Roliga berättelser bakom och utanför scenen innehållande folk som Drottning Silvia till hans gamla barndomskompisar.

Inte för att jag har läst så många självbiografier egentligen, men hittills är detta utan tvekan den bästa jag läst. Till och med bättre än Ingrid Bergmans måste jag erkänna, som jag har älskat blint i fem långa år. Så pallra er iväg för att köpa detta lilla mästerverk av, åtminstone, en av Sveriges absolut roligaste män.

Emelie Eriksson
11e januari 2011

Publicerat i Emelies favoritböcker, Humor, Självbiografi, Verklighetsbaserad | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Godare nytt bokår?

Och då var 2010 slut.
     Och för ovanligheternas skull är detta ingen recension. Nej, detta är Emelie som tar farväl av bokåret 2010 och välkomnar glatt det nya.
      För många handlar säkert ”bokåren” om de nya böckerna som kommer ut och om de som vinner priser för de gamla. Själv så handlar det mer om vad jag upptäcker för nytt i min egen bokvärld, men mest av allt om vad jag läser under året.

Som jag nämnde i mitt första inlägg här på bloggen så har jag alltid älskat att läsa, men av någon anledning gjort det pinsamt lite ända sedan mellanstadiet. Så därför är nog just det här året särskilt speciellt i bokväg: Efter ett samtal med några nära vänner så fick jag för mig att läsa om min gamla favoritbok. Det var en upplevelse som hette duga. Jag läste fortsättningarna på den boken och plötsligt existerade en läslust som jag länge önskat att jag hade. Min bokslukande vän Edvina var inte sen att acceptera förslaget på att vi två tillsammans skulle skapa en bokblogg, vilken jag skriver på nu. Vår älskade Bokevolution.

Även om bloggen i många avseenden gett mig mer inspiration och energi åt att läsa så kan jag inte förneka att den ibland varit lite ansträngande. Kanske inte nämnvärt egentligen, men tillräckligt för att jag ska rynka på ögonbrynen ibland åt att recensioner så sällan kommer upp och åt att jag kanske inte läser för tillfället. Men jag kommer alltid tillbaka till att jag hellre levererar bra än mycket. Och det enda vi lovar våra läsare är en ”riktig bokblogg”, inte nya recensioner varje vecka. Riktig bokblogg är förstås enligt våra mått mätta. Vilket innebär att det är en bok utan ”idag har jag…”, ”jag hittade…” etc – utan nästan bara bokrecensioner, och ska det vara annat ska det vara givande texter för bloggen eller för litteraturen i sig.
Men däremot så finns det faktiskt något jag vill be om ursäkt för. Och det är för att jag själv ofta skriver i ”Vi läser just nu” att jag läser böcker som jag sedan inte recenserar. Problemet där handlar om att jag börjar läsa men att jag sedan kommer av mig och inte blir klar. Sedan ser jag här att jag läser den, känner mig nästan stressad och kommer mig aldrig för. Så för mig blir nyårslöftet för denna blogg att SLUTFÖRA eller SLUTA skriva sådant jag inte recenserar. Klubbat.

Men vad mer om bokåret i sig? Jag har som sagt läst mer än på länge, och den absolut bästa läsupplevelsen var ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt (som faktiskt kom ut i år). En av de bästa böckerna jag någonsin läst. Och läser om igen just nu (och läser om igen senare i år).

Bokåret 2011 är jag övertygad om kommer bli fantastiskt för mig. Det har bara gått en vecka och jag har redan inhandlat tre nya små kärlekar. En ”livsinvestering” (som jag kallar sådant man kommer ha glädje av livet ut även genom andra) i form av ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren i ljudbok. Sedan Mario Vargas Llosas ”Den stygga flickans rackartyg” och Robert Gustafsson självbiografi ”Från vaggan till deadline”. Den senare har jag redan kommit hundra sidor på – superbra säger jag bara. Men sen så tycker jag också väldigt mycket om självbiografier.
Annat jag definitivt kommer att läsa är ”Tårtgeneralen” av Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Den köpte jag till pappa i julklapp så jag bara väntar på att han ska bli klar. Sedan finns det böcker jag inte äger men säkert kommer att få tag på genom biblioteket: ”Bricken på Svartvik” av Vibeke Olsson, ”En förtjusande man” av Marian Keyes, ”Memories” av Elaine Paige,  ”Nattens färger” av Per Oscarsson och klassikern ”Borta med vinden” av Margaret Mitchell. ”Borta med vinden” började jag på i höstas men då hade jag en bok i skolan att läsa och förnuftet segrade över känslan.

Givetvis kan jag inte hundraprocentigt lova att allt i stycket ovan läses. Löften som inkluderar mig själv väldigt starkt är jag mycket duktig på att bryta. Tyvärr. Men vad som än händer så kommer jag att läsa i år, och det kommer att hamna här på Bokevolution. För även om vi inte är så stora och har så många läsare är jag väldigt stolt över vår lilla blogg. Den är verkligen vad vi ville att den skulle bli – en riktig bokblogg.

Emelie Eriksson
8e januari 2011

Publicerat i Om bokevolution | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Jean-Paul Sartre, Äcklet

Den här boken utspear sig på 30- talets Frankrike.  Antoine Roquentin är en man i trettio-års åldern som har rest mycket i världen men som nu bosatt sig i Bouville för att skriva en historiebok om markis de Rollebon. Precis som i Doktor Glas så är det huvudkaraktärens dagboksanteckningar man följer. Antoine Roquentin har börjat föra dagbok då han känner att saker i hans omgivning har förändrats utan att de egentligen ändrats. Han kan inte själv sätta fingret på vad som egentligen har hänt och därför börjar han skriva för att kartlägga sin omgivning, han skriver in i minsta detalj hur saker ser ut och vad som händer utan att nyansera, för att hitta ett mönster och kanske lyckas bena ut vad som skiljer nu från förr. Allt började en dag när han skulle kasta macka i havet.

Ett Äckel har fötts i Antoine, ett Äckel inför sig själv, sin omgivning, mänskligheten och inför sakers existens.

Han går som vanligt på café där han äter, dricker och ber Madeleine spela en grammofonskiva, alltid samma. Han går till biblioteket och gör sina efterforskningar om markis de Rollebon. Han sitter på sitt rum och skriver. Han röker och iakttar folket i staden. Men nu med Äcklet inuti sig och han brottas med sig själv i sina försök att bena ut, förstå och komma ifrån sitt nya tillstånd. Efter ett tag byts Äcklet mot existensiella frågor och sedan faller de två grubblande tillstånden över honom omvartannat och Antoine gräver ner sig helt i sina tankegångar.

En dag får han ett brev av en gammal kärlek som vill träffa honom i Paris. Antoine bestämmer sig för att iallafall överleva sig själv fram till det mötet. Anny är nästan precis som hon var när de skildes åt och även hon har funderat över sin egen och sakers existens och Äcklet har även bosatt sig inom henne. Anny har dock kommit ett steg längre än Antoine i sina funderingar, det gäller att överleva sig själv. Äta, sova, äta, sova och existera. Äcklet kommer att ge tankarna ro då och då men det är Antoine Roquentins naturliga tillstånd och kanske kommer han att få se Anny igen så det är lika bra att överleva sig själv, vad som än hände honom den dagen han skulle kasta macka i havet.

Jag tycker att den här boken är mycket läsvärd och det står mycket som jag känner att jag själv behöver tänka över, jag fastnar nästan lite i Antoines tankegångar och jag blir  lite rädd när jag gång på gång hamnar där men det påvisar Sartres fantastiska skrivkonst och att han nog allt visste hur det egentligen ligger till med våran existens och varför Äcklet finner grogrund i så pass många som det säkerligen gör, också i mig då och då. Ibland är resonemangen så djupgående och så svåra att hänga med i att jag måste läsa om sidorna men ibland är det skrivet i sådant klarspråk att det är den enda sanningen för ögonblicket. Ett fullkomligt ögonblick. Den här boken är som en film som skulle kunnas läsas om hundra gånger men något nytt skulle upptäckas varje gång. Även fast jag varje gång jag tog upp boken hamnade i en dyster dvala så älskade jag att läsa den. Det var lite samma känsla som i Doktor Glas, en man med svårt huvudbry som strövar gatorna fram och dricker chablis på caféerna och som ser världen i ett annat sken än de andra, jag gillar det skarpt.

Edvina Olsson

Publicerat i Existentialism, Historia, Nobelpris i litteratur, Samhällsfrågor | Lämna en kommentar

Doktor Glas – Hjalmar Söderberg

Hur långt är det tillåtet att gå för att rädda någon man älskar?

Doktor Glas är en ensam man, han bor i Stockholm, han är läkare och han för dagbok. Boken utspelar sig 1905 och det är Doktorns dagboks anteckningar läsaren följer. Boken är väldigt melankolisk och Doktor Glas strövar på Stockholms gator och iakttar andra människor men jag får känslan av att han själv står utanför, han tänker mycket och för ner sina tankar väldigt vackert och poetiskt i sin dagbok. Han är matt och trött och han tänker ofta tillbaka på hur hans liv såg ut när han var ung. Han har många bekanta som hyser stor respekt för honom men han har inga vänner. Han har förberett det perfekta motgiftet mot livet när det blir för tungt att bära, några piller som han har i tryggt förvar så att de inte hamnar i fel händer. Upphittaren av den som tagit dessa piller skulle säga att dödsorsaken var att hjärtat gett upp, något som är helt normalt för en man i Doktor Glas ålder. Ingen skulle misstänka självmord om inte kroppen blev obducerad men vem skulle lägga tid på det när det så uppenbart var hjärtat.

En dag kliver Helga in på mottagningen, hon är inte fysiskt sjuk men hon behöver hjälp. Hon talar ut och Doktor Glas känner direkt för den unga kvinnan och hennes situation. Han vill hjälpa henne, men hur långt är det tillåtet att gå?

Boken är mörk och när Helga kliver in i berättelsen så tror jag direkt att nu kommer sidorna lysas upp men så är inte fallet, Doktor Glas gräver ner sig om möjligt ännu mer i tankar och nu är även åtrå inblandat även om chansen är liten att hans känslor skulle besvaras. Han börjar bära pillrena i fickan och de tynger honom som om han bar på bly.

Det är en fantastiskt bra bok och en väldigt fin skildring av Stockholm precis så som jag själv upplever staden, pessimistisk och pretentiös men samtidigt en stad att kalla hemma. Allt det mörka gör ont, samtidigt som man själv börjar fundera på om det är ett nödvändigt ont, ett ont som inte får glömmas bort för många tänkare bär på det.

Gammel-svenskan tog ett par sidor för mig att komma in i men sedan flöt det på bra och jag upptäcker mer och mer hur vackert det svenska språket faktiskt är. Den här boken ligger mig varmt om hjärtan just pågrund av den melankoliska känslan och att man själv börjar fundera på när man får göra vad och om det är värt det?

Edvina Olsson

Publicerat i Existentialism, Historia, Kärlek, Tragedi | 2 kommentarer