Jean-Paul Sartre, Äcklet

Den här boken utspear sig på 30- talets Frankrike.  Antoine Roquentin är en man i trettio-års åldern som har rest mycket i världen men som nu bosatt sig i Bouville för att skriva en historiebok om markis de Rollebon. Precis som i Doktor Glas så är det huvudkaraktärens dagboksanteckningar man följer. Antoine Roquentin har börjat föra dagbok då han känner att saker i hans omgivning har förändrats utan att de egentligen ändrats. Han kan inte själv sätta fingret på vad som egentligen har hänt och därför börjar han skriva för att kartlägga sin omgivning, han skriver in i minsta detalj hur saker ser ut och vad som händer utan att nyansera, för att hitta ett mönster och kanske lyckas bena ut vad som skiljer nu från förr. Allt började en dag när han skulle kasta macka i havet.

Ett Äckel har fötts i Antoine, ett Äckel inför sig själv, sin omgivning, mänskligheten och inför sakers existens.

Han går som vanligt på café där han äter, dricker och ber Madeleine spela en grammofonskiva, alltid samma. Han går till biblioteket och gör sina efterforskningar om markis de Rollebon. Han sitter på sitt rum och skriver. Han röker och iakttar folket i staden. Men nu med Äcklet inuti sig och han brottas med sig själv i sina försök att bena ut, förstå och komma ifrån sitt nya tillstånd. Efter ett tag byts Äcklet mot existensiella frågor och sedan faller de två grubblande tillstånden över honom omvartannat och Antoine gräver ner sig helt i sina tankegångar.

En dag får han ett brev av en gammal kärlek som vill träffa honom i Paris. Antoine bestämmer sig för att iallafall överleva sig själv fram till det mötet. Anny är nästan precis som hon var när de skildes åt och även hon har funderat över sin egen och sakers existens och Äcklet har även bosatt sig inom henne. Anny har dock kommit ett steg längre än Antoine i sina funderingar, det gäller att överleva sig själv. Äta, sova, äta, sova och existera. Äcklet kommer att ge tankarna ro då och då men det är Antoine Roquentins naturliga tillstånd och kanske kommer han att få se Anny igen så det är lika bra att överleva sig själv, vad som än hände honom den dagen han skulle kasta macka i havet.

Jag tycker att den här boken är mycket läsvärd och det står mycket som jag känner att jag själv behöver tänka över, jag fastnar nästan lite i Antoines tankegångar och jag blir  lite rädd när jag gång på gång hamnar där men det påvisar Sartres fantastiska skrivkonst och att han nog allt visste hur det egentligen ligger till med våran existens och varför Äcklet finner grogrund i så pass många som det säkerligen gör, också i mig då och då. Ibland är resonemangen så djupgående och så svåra att hänga med i att jag måste läsa om sidorna men ibland är det skrivet i sådant klarspråk att det är den enda sanningen för ögonblicket. Ett fullkomligt ögonblick. Den här boken är som en film som skulle kunnas läsas om hundra gånger men något nytt skulle upptäckas varje gång. Även fast jag varje gång jag tog upp boken hamnade i en dyster dvala så älskade jag att läsa den. Det var lite samma känsla som i Doktor Glas, en man med svårt huvudbry som strövar gatorna fram och dricker chablis på caféerna och som ser världen i ett annat sken än de andra, jag gillar det skarpt.

Edvina Olsson

Annonser
Det här inlägget postades i Existentialism, Historia, Nobelpris i litteratur, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s