”En Dufva i Stockholm” av Olov Svedelid

Som jag nämnt tidigare så brukar jag fråga efter bra böcker av min mamma. Hon har dessa återkommande tips som jag alltid säger nej till en början. ”En Dufva i Stockholm” är en första av tre böcker mamma äger (finns sju) och hon har nynnat om hur söt och romantisk den är. ”Men dom andra två var så hemska. Men den första är snäll”. Förra veckan gav jag helt enkelt efter. Jag hade läst ”Överenskommelser” (recension kommer) och kände ett stort sug efter romantiska historieromaner. Dock så visade sig att min mamma blandat ihop böckerna lite, vilket gjorde att jag väntade något som aldrig kom.

Det är slutet av 1600-talet och sjuttonåriga Catarina Dufva har just kommit till Stockholm för att söka arbete och trygghet, som så många andra. Hon är uppvuxen på barnhem och tillhör samhällets botten. Även om framtiden är oviss lyckas hon få tjänst som piga hos stadens rikaste och mest högst uppsatta familj: Lohe. Men med den ondsinte och girige maken där får Catarina snart lära sig att klassamhällets regler inte bara innebär att hon aldrig ska tala utan tillfrågan. Allt de högre kräver måste hon foga sig under, och minsta oundvikliga försök till egen talan ger omänskligare konskvenser än porten…

Det är svårt att tro att denna bok är skriven 1986, och inte 1786. Ofta brukar historiska romaner använda ett mer strikt språk, med inslag av äldre uttryck – men Svedelid uttrycker sig på ett sätt som verkar vara hämtat ur den tiden. Personligen kan jag inte förstå hur man ens kan hitta på det, eller ens fånga upp det. Men det skapar en perfekt och otroligt verklighetstrogen atmosfär. Jag fick dubbelkolla tryckåren i pärmen flera gånger för att vara säker på att jag inte kollat fel och den var äldre. Men inte, den är faktiskt från 1986.

Mitt största problem i läsningen var just att jag hela tiden väntade på det sockersöta och romantiska. Och det var trots att mammas skrivna kommentar i pärmen var: ”Den här boken fick mig att må fysiskt illa!”. Hon hade alltså blandat ihop den här med någon av de andra i serien.
     Den skrivna kommentaren sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Inte rakt igenom kanske, men på vissa ställen kvider jag och mår riktigt riktigt dåligt. Bortsett från det tidsenliga språket så är Svedelid väldigt duktig på att måla med bokstäverna. Sådär så att jag verkligen lägger märke till det. Även om det ibland i boken egentligen är ganska ointressant så har han ändå någon form av dragningskraft i sitt språk som gör att jag aldrig slutar läsa.

Även om jag förväntade mig något mer romantiskt än en hyfsat jobbig tragedi så måste jag säga att detta var en trevlig läsupplevelse. Man känner verkligen för stackars Catarina och vill veta hur det slutar för henne. Nu är jag inne på del två i serien (”En Humbla på haven”), så än vet jag inte det.  Men jag läser med förväntan.

Emelie Eriksson
8e november 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Historia, Spänning, Tragedi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s