För några år sedan under en skidsemester så köpte jag ett exemplar av tidningen Veckorevyn. Som de flesta säkert vet så får man ibland med något, oftast en kosmetikaprodukt. Denna gång fick man en bok. En liten smal upplageversion, av den första ”Gossip girl”. Detta var innan serien blev hypad, innan namnet ”Gossip girl” blev kopplat till unga skådisar, innan det automatiskt gav utlopp för en vild diskussion om vem som var snyggast: Chace Crawford, Penn Badgley eller Ed Westwick.
Gossip girl är en hypad internetidentitet som skvallrar om alla rika ungdomar på Upper East side i New York, som även troget följs av dem samma. Ingen vet vem Gossip girl, vilket det alltid skvallras om. Men inte ens det kan hålla dem ifrån den allra senaste nyheten: Att Serena van der Woodsen har kommit tillbaka från internatskolan. Alla är exalterade, förutom hennes (f d) bästa vän: Blair Waldorf. Blair har fått vara Upper East sides prinsessa, men vet att den titeln snart kommer att övergå till Serena.
Det handlar inte bara om de två bästa vännerna, utan också om Nate och ett antal ungdomar som inte hör till de finaste kretsarna. Outsidern och filmskaparen Vanessa, hennes bästa vän den kaffeberoende poeten Daniel Humphrey och hans lillasyster Jenny som gärna vill bli en av dem på Upper East side.
Om du vill läsa denna serie för att du tyckte att tv-serien var så bra, så kan du lägga ner den idén på en gång. Förutom namnen och att Gossip girl existerar finns det nästan inga likheter. Karaktärerna och relationerna är otroligt olika sina orginal. Vanessa är allt annat än den snygga tjejen och Dan ÄR verkligen den konstiga typ som ”kaffeberoende poet” utlovar. Och mer därtill.
Men faktum är att serien däremot har något som böckerna saknar. Och det är en rejäl handling. Visst händer det saker (det händer saker hela tiden), men allt som har med dramaturgi är bortblåst.
Den största nackdelen med böckerna är att det är helt sjukt ytligt. Dessa karaktärer finns inte på riktigt. De har inga riktiga känslor. De är helt galet ombytliga och tror att de vill ha saker, men egentligen är nog det de mest behöver är årslång terapi och en tripp till misären i U-länderna. Det som verkligen är störande är ju det ombytliga. Två personer är påväg att bli tillsammans, men på nästa sida umgås de inte längre. Det är mycket frustrerande. Historien får konstiga vändningar, och författaren har lätt att göra så då hon aldrig går tillräckligt in på djupet hos sina karaktärer för att de ska tyckas bryta mot deras personligheter.
Det ovan stör mig mycket och när jag läst denna första bok första gången var jag besviken. Eller, den gav mig inte vad jag förväntade mig. Jag trodde verkligen att den skulle vara bättre. Och man då verkligen fråga sig varför jag har alla böcker, och har läst dem ett flertal gånger. Jag stör mig på mycket. Men det är beroendeframkallande. Och det är förstklassig underhållning. Totalt intelligensbefriad sådan visserligen, men det är lättsamt ut i fingerspetsarna. När som helst och vilken sida som helst kan du slå upp en ”Gossip girl”-bok. Det är bara att följa med och komma ihåg att vända blad då och då.
Att detta är en bok som inte passar alla kan man lugnt säga. Frågan är bara vilka de passar. Jag tror att det är svårt att förutspå detta. Jag själv borde egentligen välja att inte läsa dem, men ändå har jag gjort det. Och dessutom betalat många hundralappar för det. Jag tror att om man är minsta intresserad av något otroligt lättsamt så tror jag det är värt ett försök. Man plöjer snabbt igenom en bok så det är knappast en ansträngning i slutändan. Även om det egentligen skulle vara värt den eller inte.
Emelie Eriksson
26e augusti 2010
bokevolution 