”Den jag ville ha” av Sheila O’Flanagan

Det känns som om jag har läst många chicklit-böcker. Jag trodde verkligen det, men sen insåg jag att jag inte hade läst en enda av de som hörde till genren. Jag har aldrig varit den som säger nej till en mysig lättsam bok med lite romantik, så jag ville givetvis läsa någon. Eller några. Så jag kollade upp några av de kändaste chicklit-författarna och la till dem i min lista på bokus.se. ”Den jag ville ha” av Sheila O’Flanagan var en av dem. Men jag behövde aldrig köpa den eller ta mig till ett bibliotek. Jag var hemma hos min bästa vän när hon röjde i sin bokhylla där det fanns ett flertal böcker hon inte läst. ”Den jag ville ha” var en av dem.

Darcey är en kvinna i sina tidiga trettio som bor och jobbar i Dublin. Hon är framgångsrik i sin karriär även om det aldrig var något som hon önskade. Allt hon tidigare önskat har gått i stöpet. Mannen (Aidan) som hon trodde att hon skulle dela resten av sitt liv med lämnade henne för hennes föredetta bästa vän Nieve. Ca nu, tio år senare, får hon en inbjudan till deras bröllop där Nieve skriver att hon ville begrava stridsyxan. Men Darcey kan inte det oförlåtliga sveket, och brevet väcker gamla känslor och tankar. Nu är frågan vad hon ska göra. Och ungefär samtidigt dyker också Neil upp, en man från Darceys förflutna.

Jag måste erkänna att detta var inte alls vad jag väntat mig. Och när jag försöker komma på vad det var jag väntade mig vet jag knappt själv. Mer fånighet kanske? Och sex. Jag förväntade mig beskrivningar av sex. Men att det inte fanns med är varken negativt eller positivt.Jag trodde nog att att det skulle vara mycket hämndplanering (bokens baksidas fel, vilket inte är samma som texten ovan) och att det skulle finnas en fånig mysig kärlekshistoria. Jo, det finns ju en kärlekshistoria men ärligt talat är den ganska futtig. Och boken innehåller så otroligt mycket ”business talk”.
Efter bokens slut fanns det några sidor intervju med Sheila O’Flanagan. Hon sa att hon tyckte det var trist när hjältinnor i böcker ”jobbade på kontor”. ”Mina kvinnor är power women!” stod det. Och det tycker jag är ganska imponerande på något vis. Historien målar upp en otroligt bra bild av Darceys arbete och arbetsplats.

Det är mycket vettigt som nämns på känslosidan i den här boken. Det handlar om att hantera svek, att vara kär i idéen om något och att kunna gå vidare. Många har säkert upplevt att man hatar och ältar längre än man behöver bara för att man är uppfylld av förömjukelse eller liknande. Det är flera smarta tankar som luftas angående dessa saker.

Allmänt tycker jag också det är viktigt att inte avfärda böcker som är ”tjejiga” bara för att man inte vill räknas till den gruppen människor. Oavsett om en bok är fantasy, skräck, deckare eller just chicklit kan man inte anta att man inte kommer tycka om den, bara för att man inte brukar gilla en typ av bok. Nu talar jag inte om ”Den jag ville ha” – den är kanske inte är världens bästa i sin genrer – utan bara menar att det är viktig att vara öppen i sina sinnen. För sin egen skull.

Nej, ”Den jag ville ha” kanske inte är ultimat. Den är trevlig och driven i sitt språk, och jag får aldrig tråkigt. Jag vill hela tiden läsa vidare. Men när jag slutligen kommit till sista sidan lägger jag bara ifrån mig boken, och där får den ligga. Jag ödslar inte fler tankar på den. Under läsning känns den bättre än vad den är helt enkelt. I slutändan passerar jag rätt oberörd. Trots fina ljuspunkter.

Emelie Eriksson
24 augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Chicklit, Kärlek och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s