”Det ödesdigra arvet” av Nora Roberts

Ännu en bok som min mamma föreslog att jag skulle läsa. Men denna gång var det lite mer intiativ från min sida. Jag hade aldrig läst något av Nora Roberts och frågade därmed vilken som var den bästa mamma ägde. Hon tog fram denna ur bokhyllan, jag läste baksidan men sa bara: Varför skulle jag vilja läsa om en pryl? Så jag valde en annan (”Vid avgrundens rand”) men upptäckte att det var en deckare, vilket jag inte hade någon lust att läsa. Och då tänkte jag på den här igen och mindes att ”Snäcksamlarnas” baksida nämnt mycket om en tavla, vilket först hade fått mig att avfärda den. Och den hade visat sig vara en av de böcker jag någonsin läst. Så jag gav ”Det ödesdigra arvet” en chans – vilket jag definitivt inte ångrar.

Historien tar sin början på det snart sjunkande skeppet ”Lusitania” i början av 1900-talet där en småtjuv stjäl pengar och – vad han tror är – en vanlig silverstatyett. När historien hoppar till år 2002 får vi snart veta att statyetten var en av de mytomspunna och vad man trott försvunna Ödesgudinnorna. Småtjuvens släktingar har haft den i sin ägo framtills att den stals av den sluga antikivetsaffärskvinnan Anita Gaye. Det blir upptakten till en jakt på att först hinna samla silverstatyetterna vilket involverar tre syskon (småtjuvens släktingar), den nervöse ättlingen till mannen som bestals på Lusitania, en arvlös strippa och en säkerhetsexpert. Alla öden vävs samman vilket snart inkluderar engagerande kärleksaffärer, mord och spännande planer.

Nora Roberts är en av världens mest omtyckta författare, men på något vis förvånas jag alltid när jag tycker om något som är omtyckt. Eller förvånas kanske är fel ord… Snarare är det de att jag inte förväntar mig att tycka om det. Och egentligen kanske det är klokt, för det betyder att jag sällan blir besviken. Och i stället får jag då och då uppleva dessa överrumplande förälskelser till vissa böcker.

Hur intressant och bra en historia egentligen är spelar ingen roll så länge den inte har bra karaktärer. Eller karaktärer som man engagerar sig i och bryr sig om. Bäst är det förstås om man kan kombinera båda. Vilket Nora Roberts har lyckats med i ”Det ödesdigra arvet”.
Karaktärerna det hela kretsar om är helt enkelt lysande. I Anita Gaye finner jag en otroligt bra antagonist. Kall och manipulativ på ett mänskligt sätt – vilket jag tycker är viktigt när vi pratar vuxenböcker. De andra karaktärerna är varma och jag engageras så i deras liv att jag själv blir förvånad. Min favoritperson är den nervösa doktor (i grekisk mytologi) Tia Marsh. Hennes hypokondriska neurotiska beteende blandat med hennes förvånansvärt hetsiga humör och kvicka intellekt är en oslagbar mix. Jag verkligen älskar den här kvinnan. Hon känns så äkta. Hon är helt fantastisk.

Men det är inte bara människorna som engagerar, det är också kärlekshistorierna. Relationerna är fina och fyllda av ömhet, samtidigt som de kvicka kommentarerna bollas mellan personerna – vilket utgör kärnan i bokens humor. För det är en otroligt rolig bok. Men även om jag älskar att den får mig att skratta, älskar jag ännu mer hur den får mig att le fånigt och kvida entuasiastiskt. Kärleksscenerna är allt från sexiga till kärleksfulla. Min absoluta favorit är efter att en manlig karaktär har lurat en kvinnlig. Hon litar inte på honom längre, men när de tvingas arbeta tillsammans konfronterar han henne slutligen och tvingar henne att lyssna på vad han har att säga. Hon försöker att hålla en kall profil medan han överöser henne ord om hur han känner, vilket förstås får henne att vackla. Och till slut säger han:
”Jag tänker ta dig.”
Och efter en jakt i lägenheten ger hon efter. Vilket var förstås vad hela hon ville hela tiden.

Bokens historia i sig är väldigt fartfylld och spännande. Även om det handlar om ”prylar” som min första tanke var då jag läste baksidan. Men det materialistiska i det hela försvinner inte bara för mig som läsare, utan också för karaktärerna. Det blir allt mer en symbol, för ödet, rättvisan och familjeband.

Snack om ”ödet” i böcker tycker jag mest brukar sluta i det översentimentala träsket där läsare går obemärkta förbi, eller i värsta fall höjer på ögonbrynen eller lägger ifrån sig boken av pinsam ångest. Men Nora Roberts är sparsam med att använda sig av beteckningen ”ödet” i sin historia, utan väver i stället med varm hand ihop människors vägar och liv på ett vackert och naturligt sätt.
Vilket förstås slutligen får mig att nämna det uppenbara: Att Nora Roberts möjligen kan vara ett geni. Och eftersom detta inte är hennes enda bästsäljare har jag svårt att tro att jag inte kommer tycka det i fortsatt läsning. För fortsätta läsa böcker av henne, det kommer jag.

Emelie Eriksson
19e augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Emelies favoritböcker, Erotik, Feel good, Humor, Kärlek, Spänning, Teböcker och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s