”Skämmerskans dotter” av Lene Kaaberøl

Jag minns inte hur den här har hamnat i min bokhylla. Men jag vet att den har stått där länge. Jag vet att jag skrev om den i femman när vi skulle göra ett häfte om vår favoritbok. Jag vet att jag har försökt få nästan alla jag känner att läsa den. Och jag vet hur mycket jag älskar den. Och jag vet också att jag och Edvina här har pratat om att man aldrig aldrig någonsin skulle kunna skriva om Harry Potter här. De böckerna är heliga. Man har läst dem sjutusen gånger. Och ”Skämmerskans dotter” är också helig. Men jag har läst den färre gånger och uppföljarna har jag inte plöjt igenom förrän i år. Jag vet att alla finner sin väg till Harry Potter om de så vill och att denna står i skuggan av Hogwarts. Vilket, ja, är okej. Men det betyder ändå att den har fått för lite uppmärksamhet. Så den förtjänar den här recensionen, hur svårt det än kanske blir att skriva den.

Dina är en flicka på 11 år som bor i en by tillsammans med sin mor och sina två syskon. Men livet har ganska nyligen blivit lite svårare för Dina då det har visat sig att hon ärvt sin mors gåva – skämmarögonen. Att vara en skämmerska gör att man kan se in i andras ögon och få dem att skämmas, eller se vad de skäms över, vilket gör att få vill möta ens blick. Som skämmerska är Dinas mor borta mycket för att t ex få brottslingar att bekänna deras brott, och samma kväll historien tar fart far hon iväg på ett uppdrag till Dunark. Men nästa dag är hon inte hemma och en främling kommer och säger att hon behöver Dinas hjälp. Vilket visar sig inte stämma – främlingen (Drakan) vill bara få Dinas mor att säga att en ung man som är anhållen för mord är skyldig. Allt visar sig sedan vara en konspiration (även om det ordet givetvis aldrig används) och allt blir mer och mer riskfyllt för Dina, hennes mor och den unga mannen Nico.

Efter Harry Potter är denna min absoluta favoritbok som yngre. Eller som bok ligger den nog lika med Harry, skillnaden är mest att jag inte drogs in i den världen på samma sätt. Harry Potter blev mer en ”livsstil”. Jag lekte jämt och ständigt att jag gick på Hogwarts. Det är något speciellt sättet jag var fast i böcker som barn. Jag försvann in i den där världen på ett helt annat sätt än jag gör i böcker idag. Undantaget är då jag för några månader sedan läste uppföljarna till den här boken. Barndomens kraft satt kvar i karaktärerna sedan första boken.

Som jag nämnde i recensionen av ”Bläckhjärta” så är ungdomsböcker väldigt underskattade, och/eller lättavvisade, vilket är mycket synd. I just detta fall så är den mer lättläst, ja, men den har något som skapar en annan tyngd i språket. Boken utspelar sig i dåtid i en fiktionell värld, där bl a elektriciteten inte är uppfunnen och tilltalsnamnet till din mamma är mor. Lene Kaaberøl har valt att ha skriftspråket lite mer gammaldags vilket ger den här extra tyngden som andra ungdomsböcker kanske ”saknar”.

Något som också tilltalar mig i allt det gammaldagsa är att det är som kanske 1600-talet i Sverige (ungefär, jag har aldrig varit bra på historia) men att den har övernaturliga inslag. De inslagen är naturliga för människorna i boken, men de är ändå få. I första boken är det bara skämmarögonen och drakar. Jag tror att författare ibland kan bli lite överentuastiska när de kan skapa hur mycket övernaturligt de vill. Inte för att det är något fel i det, jag skulle förmodligen göra samma sak. Men i vissa fall tror jag säkert att författare kanske ska dra ner på det hela för att behålla en mer ”dämpad” ton på sitt verk. Eller så kanske det bara ger berättelsen en fördel, vad vet jag. Poängen är hur som helst att Lene Kaaberøl skapar sin fantasi med stor skicklighet och insikt.

Karaktärerna i berättelsen är också väldigt välskrivna, enligt min mening. Dina är mycket sympatisk, hennes mor är den mest fantastiska kvinnan på jorden (men det sägs aldrig, det är min åsikt), Drakan är obehagligt manipulerande (jag lurades inte bara av hans karaktär första gången jag läste boken) och Nico förälskar jag mig vilt i. Fast Nico insåg jag inte var min drömman förrän i våras, då jag läste om boken för första gången på flera år.

Jag vet att ni redan har förstått det, men jag säger det ändå: Jag tycker att den här boken är helt fantastisk. Och jag är särskilt väldigt partisk eftersom jag älskade den som barn men det känns ändå som om den är väldigt speciell. Och jag tänker inte låta någon försöka få mig att tro annat. Så om ni läser den så kan ni ju tycka vad ni vill – men försök inte få mig att dela er mening om den är negativ, den här boken ligger mig allt för varmt om hjärtat för det.

Emelie Eriksson
11e augusti 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Barn, Emelies favoritböcker, Fantasy, Spänning, Ungdom och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s