”Vår bästa tid” av Penny Vincenzi

Något som slog mig var hur fort jag kastades in i boken. På kvällen samma dag jag började läsa (alltså i förr går, i skrivande stund) hade jag kommit längre än en tredjedel. För ja, författaren Penny Vincenzis roman ”Vår bästa tid” (eller ”Best of times” på orginalspråket engelska) är en fängslande historia – eller för att vara med exakt -, historier.

 Jag får under mitt läsandet lära känna en hel hög personer, och det som förenar dem att de alla på något sätt är inblandade i den fruktansvärda trafikolyckan som sker en sommar. En trafikolycka som kommer att förändra deras liv för alltid.
Det är omöjligt att sammanfatta alla människors historier på ett snyggt sätt utan att spoila, så i stället väljer jag att framhäva de öden som fängslade mig mest. Jag får läsa om den lyckliga småbarnsfamiljen som har det så perfekt. Jag köper allt med hull och hår till en början, men börjar snart inse att det där med ”åh, jag är så lyckligt lottad” allt mer verkar vara ett mantra. Och snart bubblar de dolda problemen upp till ytan. Så fantastiskt fascinerande invävt av författaren.
Sedan har vi lilla änkan Mary som på sina åttio år äntligen ska återförenas med sin ungdoms kärlek efter sextio långa år. Mer rörande och romantisk historia har jag inte stött på sedan ”Snäcksamlarna”. Det får mig mer än någonsin att tro på att sådan kärlek faktiskt finns på riktigt (även om den i det här fallet är påhittad).

 Penny Vincenzi lyckas få mig att både skratta och gråta. Hon för mig genom glädje, tragedier och lyckas även engagera mig i de minsta små händelserna. Jag förvånas över att hon lyckas väva in en aning deckarkänsla i det hela.
Hon har även en härlig humor som återkommer ständigt. Hur hon får en att skratta på ett förälskat ”de är så hopplösa”-sätt åt ett nyblivet oväntat par som bara inte kan sluta gräla om massa trams, bara för att de både är så otroligt lika (och) envisa.

Hon sträckte fram handen. Han tog den, och sedan böjde han sig ganska tveksamt ner och kysste henne på kinden.
”Det var ett rent nöje för mig också. Tack igen. För all hjälp, inte bara i kväll.”
Och så satte han på sig kavajen, skyndade ut ur kaféet och försvann.
Emma gick ganska långsamt tillbaka till akuten och satte sig sedan i läkarexpeditionen och sa: ”Fan.”
Och Barney satte sig till rätta i baksätet på en taxi på väg till stationen och sa: ”Fan också.”
Av ungefär samma anledningen.

Detta är ett typiskt exempel på bokens igenkänningshumor som i sammanhanget får vem som helst att dra på munnen.

”Vår bästa tid” är den typ av bok som lyckas engagera och involvera utan att vara svårsmält. Förutom på något ställe i slutet där historien förs en aning långsamt framåt. Men sådant kommer man givetvis över. Speciellt när man inte kan rå för att man tänker lättade tankar i stil med ”tack och lov att jag inte har varit med om det där”.

Emelie Eriksson

Annonser
Det här inlägget postades i Deckare, Kärlek och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Vår bästa tid” av Penny Vincenzi

  1. Ping: ”Beröringen” av Colleen McCullough | bokevolution

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s