”Snäcksamlarna” av Rosamunde Pilcher

Så länge jag har varit stor nog att fråga efter bra ”vuxenböcker” har min mamma tjatat om ”Snäcksamlarna”. Hon har aldrig gett upp med att försöka få mig att läsa den boken. Och tur var väl ändå det, för en dag gav jag efter och fick min största förälskelse sedan ”Skämmerskans dotter” skulle jag tro.

Penelope Keeling är en stark och smått bohemisk trädgårdsälskande kvinna i sextioårsåldern. Efter att ha vårdats för en hjärtattack på sjukhus rymmer hon därifrån för att fortsätta sitt stillsamma liv. Men helt stillsamt har det nog aldrig varit. Hon har tre vuxna barn med varsina starka personligheter. Bortskämda och bittra Nancy, slarviga och pengatörstande Noel och karriärkvinnan Olivia som står modern närmast. Både Noel och Nancy får nos på gamla skisser av deras berömde konstnärsfarfar och medan Olivia försöker övertala syskonen att låta modern vara i fred sköter Penelope sitt och drömmer sig bort i gamla minnen från kriget och hembyggden Cornwall.

En roman på 540 sidor innehåller en hel del. Och att handlingen ovan låter lite väl tjatig och långsam förstår jag. Men när man väl kommer in i boken förstår man att det inte riktigt är det här ytliga som handling som är det väsentliga. Det är den mysiga känslan, romantiken och passionen som lyser igenom på varje sida.

Efter ”Snäcksamlarna” har jag begravt näsan i ett flertal böcker av Rosamunde Pilcher. Teman som ofta återkommer är just tavlor, en far som är konstnär, oambitiösa giftermål, skådespelare, Cornwall, Skottland, en äldre bohemisk kvinna och att finna sig själv. Och i detta sammanhang känner jag att det är vackert att ha ett signum. Speciellt då ”Snäcksamlarna” ändå lyckas skilja sig mycket från de andra böckerna. Och jag kan lova att det inte finns någon bättre bok att krypa upp i fotöljen med och ha en kopp te mellan händerna. Man känner med karaktärerna till sista sidan. Och några veckor efter det. Jag brukar inte påstå att jag är någon romantiker, och därför inte heller den som flänger ur mig något som ”Åhh så romantiskt” med tindrande ögon. Men jag tror allt att mina ögon har tindrat, och att orden om romantik fladdrat i mitt huvud. Jag har aldrig tidigare heller suttit så tårögd på grund av detta fenomen. För ja, det är sorgligt. Ibland är det otroligt smärtsamt. Men livet är orättvist och jag tror minsann att Pilcher vet vad hon gjorde när hon skrev bokens hemska delar. För hur jag än suckar och gnäller över att det inte blev som jag önskade, så kan jag aldrig bli mer tillfredsställd över att det blev som det blev.

Emelie Eriksson

Annonser
Det här inlägget postades i Emelies favoritböcker, Kärlek, Teböcker och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Snäcksamlarna” av Rosamunde Pilcher

  1. Eddie skriver:

    Åh men så stolt jag blir över dig, den första recensionen på vår sida är fantastiskt skriven!

  2. Ping: ”I pinjeträdens skugga” av Rosamunde Pilcher | bokevolution

  3. Ping: ”Det ödesdigra arvet” av Nora Roberts | bokevolution

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s