En annan bokevolution

Hur jag ska överträffa Eddies presentation av sig själv vet jag inte, men det handlar inte heller om att vara störst och bäst här i världen. Nej jag är här i världen för att vara mig själv. Den 21 oktober 1992 föddes en slemmig liten bebis som snart skulle komma att kallas Emelie Marianne Eriksson, men för det mesta bara Emelie. Några år efter det skulle hon få sin första favoritbok: ”Peter och Vargen”.

Jag tror inte jag nu, otaliga år senare, skulle kunna komma att kalla ”Peter och Vargen” för det bästa jag läst. Jag läste den ju inte ens själv, det var ju pappa som tog hand om den saken. Men oavsett så var det början till en rad timmar av oavbrutet älskande till den vackra ordkonsten. Små enkla bokstäver blir ord, som blir meningar, som blir böcker. Vackert bundna för att sedan bli älskade av människor i alla åldrar.

Det där med alla åldrar är en viktig sak. För egentligen har jag inte läst så himla mycket nu som äldre. Och ändå så ligger det så himla högt på listan att få sitta och bara mysa med en bok. Som yngre hade jag tre favoritböcker(/bokserier): ”Harry Potter”, ”Klara” (av Pia Hagmar) och ”Skämmerskans dotter” (av Lene Kaberool). Under dessa år var jag en riktig bokslukare och jag skulle aldrig att sluta påstå att jag älskade böcker. Men för ett halvår sedan och några år tillbaka har jag tänkt: ”Hur kan jag älska böcker så mycket, men ändå nästan aldrig läsa?”. För det var sant att jag nästan aldrig läste. Jag kom aldrig igång utan hade bara en hög av påbörjade böcker liggande på mina hyllor.

Men så en dag så började jag och några nära vänner att prata om böcker vi läste som små. Jag kom in på ”Skämmerskans dotter” och sa att jag försökt läsa tvåan men hade lagt ner det eftersom jag inte förstod. I och med detta samtal fick jag en nostalgichock som hette duga. Så jag åkte hem och läste om ”Skämmerskans dotter”. Och sen gick jag till bibblan och lånade de tre uppföljarna. Hela påsklovet slukade jag dessa underbara böcker – grät, skrattade och led med karaktärerna. Min döda läsgnista flammade upp och törsten gick knappt att släcka. Jag kastade mig in i min mors bokhyllor för att lyckligt bo där än idag. Jag vägrar låta något stå i vägen för min läsning igen, för jag måste helt enkelt få unna mig något så fantastiskt som människan har skapat.

Kanske borde jag skriva mer om mig, men det skulle bara vara rent formellt. Man känner mig bäst genom att känna mina känslor, vem bryr sig egentligen om vilken favoritfärg jag har? Så på återseende kära vänner, jag kommer igen. Nedan ser ni ett av mina favoritcitat från en bok (som garanterat kommer att skrivas om här).

Hon mindes historien om Maurice Chevalier. ”Hur känns det att bli sjuttio?” hade man frågat honom. ”Inte så dumt”, hade han svarat. ”När man betänker alternativet.”

À bientôt

Emelie Eriksson

7e juli 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Om bokevolution och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s